Det är inte någon regelrätt kokbok det här på något sätt, snarare en reportagebok med fokus på mat.
Titel: Bombay Takeaway
Författare: Malin Mendel Westberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Bombay har fascinerat mig länge. Denna gigantiska stad som inte verkar likna något annat och där bostadsbristen har drivit upp huspriserna till vansinniga nivåer. Hela familjer av skötsamt arbetande folk bor på gatorna och oxkärror samsas med lyxbilar längs vägarna.
Författaren Malin Mendel Westberg är SVT:s korrespondent i Indien och det ger henne en unik insyn i det indiska samhället. Boken är uppdelad i 21 kapitel och varje kapitel avslutas med ett recept. Kapitlen handlar om alltifrån Indiens IT-boom till kvinnans utsatta position i det indiska samhället. Bombay är också lite av en smältdegel, staden drar inte bara till sig lycksökare från hela Indien, man har också en gigantisk invandrad befolkning och allt detta sätter prägel på staden.
Författaren har valt att bygga hela boken kring mat och det är ett riktigt snyggt drag. I Indien hälsar människor normalt på varandra med frasen ”Har du ätit?” och det speglar lite hur viktig maten är för människorna som lever där. Maten har också en sexuell roll i samhället och det är inte en slump att Gandhis mest spridda böcker var böcker om mat där han nogsamt propagerade för asketisk mathållning i syfte att tämja sexualdriften. Maten är dessutom en markör för människornas sociala och religiösa ställning samt berättar för alla varifrån i Indien man kommer. Redan innan hade jag hört talas om den politiska ställningen som löken har i Indien, lökpriserna kan nämligen fälla en regering där. Nu fick jag veta mycket mer om det och det tackar jag för. Genom att börja prata om mat, matlagning och matvanor har folk öppnat sig för författaren och det har i sin tur givit henne en unik insyn i vardagslivet hos alltifrån höga politiker till Bollywoodstjärnor och familjen som bor olagligt på trottoaren.
Jag tycker boken är fantastiskt bra. En bra kokbok ska i mitt tycke också berätta en historia om maten i recepten. Här är det draget så långt det bara går och i mångt och mycket är recepten perifera, men de fyller sin plats. Som sagt, det är ingen kokbok. Det är 21 artiklar om Indien i allmänhet och Bombay i synnerhet, artiklarna är upphängda på mat och jag har lärt mig massor om världens folkrikaste land, som jag egentligen vet pinsamt lite om. Hur mycket vet ni? Vet ni til exempel vem som bestämmer i Indien?
Ska jag klaga på något så är det faktiskt att recepten är lite väl tråkiga. Det är uppenbart att författaren har svenskifierat recepten efter ingredienser som är lätta att hitta i Sverige. Det tycker jag är lite trist. Det hade varit bättre om hon i högre grad skrev ner autentiska recept och diskuterade lite kring hur vissa råvaror kan ersättas. Färsk gurkmeja är inte omöjligt att hitta i Sverige och den smakar verkligen rätt ordentligt mycket bättre än den torkade och malda kryddan på burk. Recepten hade också gärna fått ackompanjeras av bilder.
För mig är det i ganska hög grad vardagsrecept som serveras, men som sådana är de skapliga. I Indien äter man flera olika grytor vid varje måltid och detta möjliggörs genom att hemmafruar i hög grad har väldigt många rätter på gång under flera dagar. De äter alltså samma men flera rätter med viss rotation jämt, vilket ger ett lyxigt första intryck men inget man gärna vill efterlikna hemma. På restauranger är det också lättare att ha flera rätter rullande. Hemma skulle jag inte riktigt orka göra fem olika kok till en måltid (eller jo, det skulle jag faktiskt) så det blir nog mest att rätterna kommer ätas en och en på vardagar.
Jag tänker laga en rätt redan i morgon. Berättar mer om den i slutet av veckan.
Jag kan i alla fall varmt rekommendera boken. Välskriven, intelligent upplagd och otroligt intressant. Efter att ha läst den är jag en lite mer komplett människa.
Jag fick ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand