Det var evigheter sedan jag skrev något om knivar så här kommer en liten kortare post om en kniv som jag skaffade i våras. Konosuke HD 210 mm, kockkniv – en riktigt vacker kniv.
Jag ville ha en kniv som är snygg som en kolstålskniv men som ändå inte behöver diskas stup i ett under ett långt kökspass. Kolstålsknivarna är ju vackra men de har nackdelen att de börjar rosta efter bara fem minuter om man inte diskar och torkar av dem, speciellt om man hanterar sura råvaror som citron och andra grönsaker. Jag tycker i regel inte att det där med att de är känsliga är något stort problem, tvärtom så gillar jag att ha grejer som kräver lite omvårdnad och kärlek. Däremot kan det finnas situationer där det inte hinns med att hålla på med knivvård hela tiden och då kan det vara vettigt med lite tåligare stål.
Stålet i den här kniven brukar betraktas som semirostfritt, det är bra mycket tåligare än kolstål men visst kan det rosta ändå. Däremot behöver man inte diska kniven under arbetets gång. Det betyder så klart att den är väldigt lättskött, för det är så jag sköter alla mina knivar i alla fall, jag låter dem t ex inte ligga fuktiga över natten.
Den här kniven kommer liksom rena kolstålsknivar att patineras något, d v s bilda en skimrande yta av metalloxider där utseende och färg beror av vad jag har skurit i, det kommer dock ta betydligt längre tid att få en patinering än med kolstålsknivarna.
En av de absoluta styrkorna med kniven är hur bra den skär. Egentligen är det kanske ointressant att prata om hur VASS en kniv är då det är inte säkert att en kniv med skarpare egg skär bättre än en kniv med lite mindre skarp egg då andra parametrar också spelar in. En sak som också spelar in är eggens form. På den här kniven har hela bladet en något konvex form, vilket gör att den tar sig ner bättre i materialet som ska skäras. Stålet är också väldigt hårt så det går att slipa eggen otroligt skarp.
Hur står den sig då mot mina andra knivar? Det jag har läst om den här kniven innan jag skaffade den är att folk älskar den. 99,9% av alla lite lagom knivbesatta skulle säkerligen välja Konosuken framför t ex min Moritaka. Jag vet inte vad jag skulle välja. Jag är så himla förtjust i det faktum att kolstålsknivarna är ömtåliga och jag gillar att Moritakan ser lite råare ut. Jag upplever också att sidorna hos Moritakan lossnar bättre från råvarorna; jag skär alltså hellre rå potatis med Moritakan. Konosuken tar sig dock lättare ner i grönsakerna. Att strimla grönsaker och hacka lök är nästan obehagligt enkelt. En kompis testade den i ett ganska stressigt läge och hon blev nästan lite chockad över hur vass den var. Det är en förhållandevis lätt kniv och det är också något jag gillar. Jag har aldrig förstått den där knepiga tyska vurmen för skittunga knivar. En lätt kniv med lite tunnare blad är lättare att jobba med.
I någon form av summering så skär Konosuken bättre än alla knivar jag tidigare testat och är betydligt mycket enklare att sköta än rena kolstålsknivar. Den är vacker som tusan och den ligger bra i handen. Det här är en kniv som jag skulle kunna rekommendera vem som helst. Självklart måste den skötas, men man ska sköta alla knivar. Den här är inte jobbigare att sköta än en helt rostfri kniv skulle jag säga.
Konosukeknivar kan man köpa på min lilla favorit nätbutik för knivar. Många japanska köksknivar säljs också med västerländska ”ergonomiska” grepp/handtag och det verkar vara något som lockar västerländska kunder. Man är liksom rädd för att de där oktagonala traditionella japanska handtagen ska vara osköna. De är verkligen inte det. Jag håller dem mycket högre än västerländska handtag, de är dessutom väldigt mycket finare att se på.