Det här blir ingen ren matlagningspost utan mer en liten utvikning kring bäcköring som jag varit ute och fiskat idag. Ikväll ska fisken lagas så jag hoppas kunna lägga upp tillagning och servering i morgon.
Jag vet inte om ni känner till bäcköring men jag tänkte att jag kan förklara lite med hjälp av Wikipedia och fiskbasen.se. Öringen är på det hela taget väldigt svårklassificerad biologiskt och det finns en massa underarter då de på förhållandevis få generationer i relativt slutna system kan bilda underarter. I Sverige har vi bland annat havsöring (Salmo trutta trutta), insjööring (Salmo trutta lacustris) och bäcköring (Salmo trutta fario). Bara för att man får en öring i en bäck så är det inte säkert att det är en bäcköring. Bäcköringen skiljer sig från insjööring och havsöring främst genom sin mindre storlek, den mörkt gul- bruna glansen samt genom att den aldrig blir silverblank. Färg, teckning och storlek kan variera kraftigt mellan olika vatten. Som vuxen behåller den ungdomsdräkten (gul-grön-brun) till skillnad från havs- och insjööring (som i vuxen ålder blir silverartad i färgen). Storleken på bäcken som fisken lever i dikterar också storleken på fisken då den i regel lever hela sitt liv där. En fullvuxen bäcköring kan mycket väl vara så liten som 15 cm, och faktum är att jag sällan får större bäcköring än så. Dock är den fin i hullet och har man några stycken så kan den tas hem att äta i alla fall.
Jag har fiskat bäcköring (tämligen sporadiskt) sedan jag var tillräckligt stor för att kunna hålla käften i skogen. Just att hålla fan på sig är lite nyckeln till bäcköringsfiske. Med bäck menas i mitt fall riktigt små skogsbäckar som sällan är bredare än en meter, ofta en halvmeter breda i de strömmande partierna. Sen finns det så klart höljor där det blir lite bredare.
Tillägg 2014-09-29
Se kommentarerna nedan. Det visar sig att jag är en jävla sopa på att fiska bäcköring då det inte ens är bäcköring jag har fiskat – det är nämligen bäckröding. Jag låter texten stå som den är i övrigt och konstaterar bara att min farsa och min farfar har lärt mig fel. Älskar att jag har så kunniga läsare på bloggen.
Man knallar alltså ut i skogen med ett metspö och letar sig en bäck. Spöet bör vara svart utan färgglada partier. Är det färgat på några ställen så gör man klokt i att måla över det med svart. Välj också en svart flätlina och en krok som är lite sned (fiskeaffären vet hur öringskrokar ska se ut). Meta på stor och pigg mask. Inget flöte, inga sänken och linan ska lämpligtvis inte vara längre än en meter. Meta i en gammal fin skogsbäck som funnits där väldigt länge. Det gör inget om den rinner lite genom en myr för då är det lättare att fiska. Min bäck är otroligt svårfiskad med en massa växtlighet bredvid bäcken, men det är lite tjusningen också.
Nu ska det smygas. Bäcköringen är en nästan sjukt skygg fisk. En grundregel är att man inte ska se vattnet i bäcken när man stoppar ner masken för en skugga eller rörelse ovanför ytan skrämmer lätt bort fisken. Självklart ska man också gå väldigt tyst och försöka ge fan i att fastna med spö, lina, krok i grenar över bäcken. Idag tog jag upp nio fiskar, släppte tillbaks tio, tappade tio och skrämde säkert 100. Man ser ett grått streck i bäcken av en öring som simmar iväg och vet att nu är den höljan bränd. Det är lite så det går till. Lyckas man sänka ner masken i en hölja utan att fisken blivit skrämd så hugger den ordentligt. Hugger den inte direkt så finns ingen fisk i just den höljan. Välj en stor mask för då gapar fisken bättre och det är större chans att den fastnar. Gå i bågar till lämpliga fiskeställen kring bäcken (du ska alltså inte gå direkt bredvid bäcken). Du kan glömma att röja undan kvistar och sånt där du tänkt fiska för sånt skrämmer direkt iväg fisken. Det gäller att smyga sig fram och försiktigt hala fram spöet och doppa ner masken. Gör du det rätt och har en bra bäck så kommer du få fisk.
I praktiken innebär bäcköringsfiske att du får en miljard myggbett (om man inte är förberedd), fastnar i träd och helvete med kroken hela tiden och skrämmer iväg björnparten av fisken, men får du några firrar med dig hem i en påse så är du sjukt nöjd. Jag kör med heltäckande kläder, mygghatt och ordentligt med myggspray på händerna.
Kolla teckningen! rosa och gula prickar. De rosa prickarna ibland omslutna av blått
För mig är det här fiske när det är som bäst; fisken är helt makalöst god (mer om det i morgon) och mer ekologiskt blir det nog inte. Det verkar också vara rätt få sportfiskare som ägnar sig åt det så bor du i ett skogslandskap så är chansen stor att du kan muta in en handfull bäckar som ingen annan fiskar i. Skogsbäckar är också bland de vackraste miljöerna som finns med sina gyllene sandbottnar och ringlande väg ner till en sjö eller tjärn. Den enda tråkigheten är att jag befinner mig i björnland och att smyga omkring så tyst som möjligt ensam i skogen kan förknippas med viss björnrisk. Nu är jag inte överdrivet rädd för björn (än) så jag fortsätter glatt med sysselsättningen. Bäcköringsfiske är inte vidare socialt. Självklart kan man vara ett par personer som går i bågar omlott, men det gäller att inte prata för mycket. Dessutom är det förjävligt när den man fiskar med hittar den bästa höljan. Nej, man ska helst ge sig ut till skogs ensam.
I morgon kommer maten.