Nu ska vi prata om något intressant, nämligen en konflikt. Vad sjutton är en parisare?
Frågar du min morsa så är svaret tvärsäkert: en parisare är som en hamburgare fast istället för en nötfärsbiff så ligger där en falukorvsskiva med större diameter än en vanlig falukorv. Det var också vad vi kunde beställa på de lokala Sibyllahaken i Bollnäs. Nu var inte det här något vi ofta fick, nej för helvete, det var väldigt sällan. På sista april efter att vi varit och tittat på kasen så fick vi åka till en kiorvkiosk och äta. Vi åkte till Mamma Mos (där det låg förr, på vägen ut mot Långnäs). Jag, brorsan och farsan tog mosbricka medan morsan tog parisare med en klick mos (alltså även den mellan bröden). En klick mos var viktigt och jag vet inte om det var morsans eget påfund eller en allmänt accepterad grej.
Det ovan beskrivna var och är parisare i Bollnäs, och faktiskt i hela Norrland kom jag fram till efter lite internetefterforskningar. Namnet kommer från parisergrillaren eller pariserkorven som just är en falukorv med större diameter än vanlig falu. Rätten skapades i Umeå på 50-talet.
Frågar jag min kollega Mårten vad en parisare är så är svaret om möjligt än mer tvärsäkert än morsans. Parisare är en färsbiff med rödbetor, lök och kapris på en macka som smörsteks. Typ som en Biff a la Lindström på macka alltså. Till det serveras ett stekt ägg. Det Mårten menar är en parisersmörgås som alltså också kallas för parisare. Namnets ursprung verkar oklart men det spekuleras i om associationen med Paris kanske skulle kunna signalera något lyxigt.
Både morsan och Mårten har alltså rätt och det ska sägas att mitt främsta hjälpmedel i den här undersökningen var den här länken. Jag bara älskar folk som nördar in på sånt här.
Nu har vi rett ut det och Anders ska göra parisare. När jag nu berättat att den ena varianten har ursprung från Norrland så skulle man ju verkligen kunna tänka sig att det är det jag lagar, men icke. Nej Anders åbäkar sig med jävla Stockholmsmat och gör sig märkvärdig. Förlåt, men jag tycker helt enkelt det här är godare. Det här är lite som en fransk hamburgare med en enkel blandning av saker jag tycker om.
Receptet är förhållandevis klassiskt så jag anger ingen källa (har verkligen inte tittat på något speciellt ställe heller för att få inspiration till receptet). Jag gör helst min parisare utan att blanda in saker i färsen. Rödbetor, kapris och lök tar jag utanför. Dessutom tycker jag att lite dijon förgyller rätten. Tydligen föredrar vissa rätten med lite riven pepparrot och det kan jag förstå, pepparroten ligger inte långt ifrån den franska senapen smakmässigt och valet är nog fritt däremellan. Dock tror jag inte man ska ha båda. Hade jag haft pepparrot hemma så hade jag också gjort på det sättet.
Visst är det här lite skön svensk junkfood på något sätt? Den ligger ju faktiskt inte så långt ifrån råbiffen heller och kanske har vi svaret på namnet ”parisare” där?
Du behöver för fyra stora portioner
fyra rejäla skivor gott bröd
500 g nötfärs, gärna egenmalt från högrev (jag hade lite sån i frysen)
2 äggulor
salt och peppar
1 msk dijonsenap
rejält med smör
fyra fina ägg
kapris
inlagda rödbetor, tärnade
hackad rödlök
Gör så här
Börja med att rosta bröden. Det behövs för att få fin yta på båda sidorna. Blanda sedan färs med salt, peppar och två äggulor.
Daska på en ordentlig hög med färs på dina rostade bröd och bred ut det. Smält smör i en stekpanna och sänk värmen till medel. Blanda ner dijon i smöret. Lägg ner mackorna med färsen ner och stek i 4-5 minuter. Vänd sedan mackorna och stek med brödsidan nedåt. Nu kommer i princip allt smöret sugas upp av brödet. Stek på låg värme ett bra tag. Vänd igen om du känner att köttet är lite för rått i mitten. Jag tycker det ska vara rosa men genomkoagulerat.
Ta upp mackorna och lägg på tallrikar. Nu tycker jag att du ska diska ur stekpannan innan du steker äggen. Äggen blir så satans skitiga annars och det ser inte trevligt ut. Stek äggen på låg till medelhög värme utan att vända dem. Ta upp äggen när vitan koagulerat.
Lägg äggen ovanpå färsen och strö över kapris, rödbetor och rå rödlök.
Det blev återigen en gubb- eller kärringrätt inser jag och då passar det som alla vet med en besk öl och en rejäl snaps. Vi åt tyvärr det här en tisdag och då såger Luther att vi kan glömma alkoholen. Det här lämpar sig alltså bäst som lördagslunch.