Jag har köpt en ny kniv. Spärra in mig för fan.
Det var faktiskt ett tag sedan jag såg att Niclas på slipstenar.se hade tagit in några riktiga skönheter i sin shop. Det jag (och andra knivfetishister) fastnade mest för var den här otroligt vackra nakirin. Vi kan ju börja med att gå igenom dess namn så inget missuppfattas. Masakage är tillverkaren, en förhållandevis ny aktör på den japanska knivmarknaden men det gör dem knappast till några sopor. Kumo är knivserien med det väldigt karaktäristiska damaskusmönstret och nakiri är som de flesta kanske vet typen av kniv.
Jag har skrivit om nakiris förr så jag tänker inte orda så mycket om formen. Den här nakirin är lite högre i bladet än min konosuke nakiri (som jag för övrigt kännermig lite otrogen mot) och just det högre bladet gör att den här nya kniven är ännu bättre att jobba med.
Jag tjatar ju jämt skallen av alla om kolstålsknivar trots deras uppenbara brister. Kockar och många andra knivgalningar tycker det är vanvettigt att hålla på med kolstålsknivar som måste torkas av hela tiden och som håller skärpan dåligt när det finns så fina rostfria knivar. Den här kniven är faktiskt i rostfritt stål. Det är min första rostfria kniv på väldigt länge och mitt argument om att rostfria knivar saknar själ håller inte heller riktigt för den här.
Stålet är ett VG10-stål, inget exceptionellt rostfritt stål (pulverstålen är strået vassare) men ändå bättre än t ex stålet i Globalknivarna. Det är förhållandevis lättslipat i snäva vinklar och det håller skärpan fan så mycket bättre än mina kolstålare (nu känns det som att jag är otrogen igen). Damaskusmönstret kommer av att stål är varvat med nickel i några lager på sidorna och det är en rent estetisk grej. Visst kan man kanske argumentera för att sidornas stål är lite mjukare och därigenom ger kniven lite bättre slaghållfasthet, men det kan man uppnå utan damaskusgrejen också. Visst fan är det vackert att se på?
Handtaget/greppet är av min favoritsort, traditionellt japanskt oktagonalt handtag. De är mycket skönare än vad många kanske tror. Självklart har jag ingen aning om hur sköna de känns i ett rent professionellt sammanhang där det hackas kilovis med grönsaker men i hemmaköket spöar handtaget, i mitt tycke, alla västerländska ergonomiska handtag.
Kniven har hoppat upp direkt till att bli min favoritkniv. Jag är ovan vid att inte behöva diska kniven stup i ett men jag vänjer mig sakta vid det. Jag tycker i och för sig det är lite trevligt att pyssla om knivarna kontinuerligt under matlagningen så det är möjligt att det inte är någon vits med att vänja sig av med det.
För övrigt så har jag slipat mycket mer på stenar den senaste tiden och jag upphör aldrig att förvånas över hur jäkla bra det blir. Mina stenar är numera kompletterade med en så kallad stropp i balsaträ med kromoxidslipmedel på. Det gör en enorm skillnad för skärpan och mina knivar är nu ännu farligare än vad de varit innan.
Kniven köpte jag som sagt av Niclas på slipstenar.se. Ni kan inte köpa en likadan hos honom (än i alla fall) för de är slut, däremot går den kanske att hitta för import. Är ni sugna på något speciellt i knivväg så tycker jag ni ska kontakta honom. Jag låter sponsrad nu det inser jag, men det är jag inte. Jag är bara väldigt förtjust i sättet han sköter sin lilla knivbutik på. Det kan ta en förbannad tid innan han får knivarna han importerar men det beror på att den globala efterfrågan på hantverkmässigt tillverkade japanska knivar har ökat enormt mycket.
Slutligen vill jag bara säga att det så klart var ett helt onödigt köp och jag är förbannat nöjd.